Vem är jag ens? - Om identitetskrisen när man blir förälder

Vem är jag nu? Det finns få saker i livet som kan förändra en så mycket som att bli förälder. Plötsligt har man skapat ett helt liv, som nu dessutom är helt beroende av att man tar hand om det. Man kanske upplever att man är med om något som är större än en själv, och nu älskar någon som man alltid kommer sätta först, före sina egna behov. Det är fantastiskt, starkt och fullt av så mycket kärlek. Samtidigt kan man titta sig i spegeln och inte känna igen personen som tittar tillbaka. Kanske har man bytt ut trendriktiga kläder och obekväma skor till smidiga amningstoppar och håret i en rufsig knut, kombinerat med en snygg kräksfläck på axeln. Utekvällar med kompisar har bytts mot att vagga en skrikande bebis i timmar. För en del är det tanken att man inte är yngst utan har klivit upp ett steg i generationerna som skakar om i huvudet. Förälder har man varit i en halv sekund, den där andra personen har man varit hela livet.

Jämförelsekris deluxe Inte nog med att man undrar över vem man själv är, när man är nybliven förälder har man en helt ny grupp personer att jämföra sig med. Mammor och pappor på sociala medier som lyckas med allt – inklusive att klä sig i rena kläder och på något vis hålla kärlekslivet på topp, eller vänner som verkar gå runt i en rosenskimrande dröm som spädbarnsföräldrar. Kom ihåg att det du ser i sociala medier aldrig är hela sanningen. Det samma gäller vänner, syskon, eller dina egna föräldrar som minsann aldrig hade svårt att få dig att sova eller äta. Ditt barn och din familj är alldeles unika. Det enda som är viktigt är att ni hittar en tillvaro som fungerar för just er. 

Jag vill ju fortfarande vara jag En del föräldrar går helt upp i sin nya roll som småbarnsförälder. Allt kretsar kring barnet och man identifierar sig som förälder först. Det kan vara en underbar upplevelse och det är bara att ge sig hän om det känns så. För en del föräldrar känns det där helt främmande. De kanske trodde att det skulle bli så, men sen kom inte känslan, medan andra aldrig förväntat sig den. En del känner skam över att inte gå helt upp i rollen, men det betyder inte att man inte älskar sitt barn eller inte vill vara förälder. Det kanske bara betyder att föräldraskapet är en del av helheten av vem man är. Man måste alltså inte enbart hänga med spädbarnsföräldrar eller i mammagrupper. Man får prata om sitt jobb, sina intressen, eller sådant som var viktigt innan man blev förälder. Det är också helt okej att känna att just bebistiden inte är ens favorit, utan att man längtar tills barnet är äldre och man kan umgås på ett annat sätt.

Det rätar till sig med tiden I början är det mycket som kretsar kring barnet. Barnet behöver få hjälp att äta, sova, byta blöja, och man själv går runt på ett övertrasserat sömnkonto. Då kan det svårt att känna sig som sin egen person utöver föräldrarollen. Det kan kännas långt borta nu, men spädbarnstiden kommer att gå över. Tids nog kommer du få mer sömn igen och ditt barn kommer bli mer intresserat av att leka med kompisar än att hänga dig i hasorna. Då kanske du till och med kommer längta tillbaka till den här tiden. Tills dess, håll ut! Ha tålamod med den här tiden och var snäll mot dig själv när du inte kan vara allt på en gång. Orken och hobbyn och vännerna kommer att finnas där på andra sidan. Då kan du vara både dig själv och förälder – och inse att inom dig har du plats för båda två.