Så tar du dig igenom trotsåldern med ditt barn

Trotsåldern – en naturlig del i barns utveckling Vi har länge kallat det trotsåldern, den ålder eller de perioder då det känns som att barn sätter sig på tvären mot precis allt och ibland utan märkbar anledning. Många är de föräldrar som trötta stått i mataffären bredvid ett vrålande barn på golvet, eller fastnat i hallen när barnet varken vill ha skor eller inte vill ha skor, eller fått ge upp vid middagsbordet när barents favoritmat plötsligt tydligen inte alls går att äta. Trotsåldern eller trotsperioderna kan kännas orimliga - för att inte säga onödiga - för föräldrar, men faktum är att de här faserna är viktiga i barns utveckling. Trotset är del i barns upptäckt att de är egna personer, skilda från sina föräldrar, med egna tankar och viljor och en möjlighet att uttrycka dem. Personer som jobbar med barn drar sig ofta därför för att kalla det trotsåldern och ser det istället som naturliga utvecklingsfaser.

Barnets glädje i “trotsen” Inget är kanske så enerverande som när ett barn glatt säger “Nej!” och fullständigt struntar i vad du vill. För visst verkar de glada ibland när de säger ifrån? Men om du för en stund tänker dig in i deras upplevelse så skulle den kunna se ut lite så här:

Det är alltså något stort som sker inne i barn när de upptäcker sin egen vilja och ännu mer när de inser att de kan förmedla den till andra. Det här är spännande, kanske lite läskigt, men framför allt något som måste utforskas vidare. Problemet uppstår när barnets vilja inte passar ihop med dina önskemål och det blir en konflikt.

Skulle inte trotsåldern bara vara för barn som är 2 år? Du som har kämpat dig igenom 2-årsåldern och tänkt att “trotsåldern” snart är förbi kan lätt bli snopen när ni når 3 år och trotsåldern består. För att inte tala om trots vid 4 år, eller ännu längre upp i åldrarna. Som vi nämnde tidigare är trots tecken på en utvecklingsfas, och allt eftersom ditt barn fortsätter utvecklas kommer trotsåldrarna dyka upp igen. Trotsåldern vid 3 år och 4 år kan dock se lite annorlunda ut än den första vågen. Nu kan barnet uttrycka sig mer och har en mer nyanserad bild av sina önskemål. Då kan du försöka resonera mer med barnet eller öva på kompromisser som fungerar för er båda. Läs mer om att sätta viktiga gränser för barn här.

Hur kan man bemöta trots på bästa sätt? En grundprincip för att hantera trotsåldern är att respektera och bekräfta barnets vilja. Du kan mycket väl uttrycka för barnet att du förstår vad barnet egentligen vill, men att det inte går just nu för att ni måste hinna hem, eller för att förskolan stänger, osv. Genom att ge barnet olika valmöjligheter eller alternativ som även funkar för dig (“Vill du sätta på dig skorna eller jackan först?”) får barnet hålla i lite av sitt egen självständighet. Du kan också testa att vänta en stund efter du har sagt till ditt barn om något ni ska göra. Säg till exempel, “Nu är det dags att äta middag, så är man hungrig så är det nu det gäller. Jag går till matbordet för jag är hungrig” och sedan lämna barnet ifred. Många gånger kommer barnet självmant ut när det känns som barnets eget beslut eftersom magen faktiskt kurrar. Trots handlar inte om att barnet vill sätta sig emot dig utan snarare en vilja om att stärka sin egen autonomi. Att överlåta visst ansvar möjliggör att barnet kan kliva in i nästa utvecklingssteg med stark självkänsla.

Vad gör jag som förälder när trotset blir för jobbigt? Låt oss börja med detta: starka viljor och hämningslösa uttryck är tuffa att hantera som vuxen och som förälder. Om du har känt dig beredd att ge upp och släpa hem ditt barn skrikandes från matbutiken är du långt från ensam. Ha lite tålamod med dig själv och med situationen. Det går inte att vara en perfekt förälder i alla lägen. Dessutom är en del av poängen med barns trotsbeteenden att de ska lära sig var gränsen går och förstå att även om man har en vilja går det inte alltid att köra fram som en ångvält med den.

Om du känner dig överväldigad när trotset blir för mycket kan det hjälpa att tänka på följande: Det är ingen idé att försöka resonera med en gallskrikande 2-åring som inte själv riktigt förstår sin reaktion. Ta hellre en paus och prata om det senare. Ju äldre barnet är, desto mer kan ni resonera i efterhand, medan en tvååring kan behöva höra förklaringen för vad som hände från en vuxen. Uttryck förståelse för barnets känslor men att ni den här gången behöver göra som du bestämmer. Om det finns utrymme kan du också ge barnet lite extra tid att i sin egen takt komma på att ditt alternativ låter bra. För tips om hur du kan prata med ditt barn kan du läsa här om tantrums och utbrott. Om du själv inte klarar att hålla huvudet kallt när det blir stora konflikter kan det bli läge att du också tar en paus. Om barnet skriker och vägrar, säg lugnt och bestämt att du behöver gå därifrån och ta en paus men att du finns i rummet intill. När du sedan fått ta några djupa andetag och känner dig redo är det bra att du berättar vad som hände för barnet, att du blev arg eller ledsen när det blev så mycket skrik och att ni behöver komma överens eller hjälpas åt. Det samma gäller om du själv reagerade starkt mot barnet och skrek eller sa ifrån för skarpt. Det viktiga är att ni möts igen – gärna med många kramar och mycket kärlek när ni båda känner er redo. Kramar, kärlek, och positiv uppmärksamhet är överlag en riktig genväg till att ta sig igenom de utvecklingsfaserna vi kallar trotsåldern. Passa på när det är lugnt eller när allt går bra att stärka relationen med positiv uppmärksamhet och kärlek. Ge ditt barn alternativ att välja mellan och ansvar i små doser allteftersom barnet kan hantera det, så visar du att du uppmuntrar frigörelseprocessen och att den inte är farlig. Tro det eller ej, men även en bestämd tvååring kan bli lite skrämd av sina nyupptäckta krafter. Med en stark och kärleksfull relation i botten kan ni hjälpas åt genom de jobbigare stunderna och komma ut på andra sidan, hand i hand. 

Om du vill lära dig mer om ditt barns trotsåldrar och vilka knep som kan hjälpa er igenom dem, lyssna på avsnittet om trotsåldern i vår podd Knodden.

Varför trotsar barnet bara mot mig? Du som förälder eller vårdnadshavare är barnets viktigaste vuxen i livet. Det är dig barnet tyr sig till när något är läskigt eller nytt och det är genom anknytningen till dig som barnet vågar utforska omvärlden. Därför blir det också du som får ta trotsålderns testbeteenden. Det kan mycket väl vara så att barnet uppför sig jättefint på förskolan eller gör precis som mormor och morfar ber rakt igenom hela trotsåldrarna. Det kan kännas orättvist, absolut. Försök tänka på det som att du är ditt barns absolut tryggaste punkt och det är just den relationen som gör att ditt barn vågar testa gränserna och på det sättet lära känna sig själv, så kanske det känns lite bättre. Även om du gärna skippar just den där incidenten i matbutiken