Barnspecialisternas råd om att sätta gränser för barn

Att dra gränser är en viktigt del i uppfostran Att sätta gränser för barn är del av varje förälders arbete att uppfostra sina barn och det kan ibland kännas som att råden kring det ständigt förändras. Många av dagens småbarnsföräldrar växte upp i en tid då föräldrar “skulle” vara stränga med hårda gränser och därför vill de nu göra annorlunda med sina egna barn. Vissa föräldrar känner därför att de inte vill säga ifrån alls för att inte riskera att göra sitt barn olyckligt eller ge men för livet.  Men faktum är att gränsdragning är och alltid har varit en otroligt viktig uppgift för föräldrar. Särskilt små barn vänder sig främst till sina föräldrar för att få reda på vad som gäller i världen och utan några begränsningar alls mår de inte bra. Samtidigt har barn en förmåga att slita ut sina föräldrar med ett ständigt ifrågasättande av gränser, testande och trots. Går det att tänka om vad gäller gränser? Är det möjligt för föräldrar att använda gränssättning som ett verktyg för barn att ta med sig igenom livet?

Varför är det bra att sätta gränser för sitt barn? I grund och botten är gränser ditt sätt som förälder att lära ditt barn hur världen fungerar och hur man bäst lever i den. Du kanske inte tänker på det lika mycket som vuxen, men du bär på en massa inlärda gränssättningar inom dig som hjälper dig navigera en komplex värld. Gränser hjälper barnet lära sig om: Beteenden som är fysiskt farliga för barnet själv. Beteenden som är farliga för andra. Beteenden som kan förstöra föremål med mera och därmed ha negativa konsekvenser. Det sociala samspelet med både barn och vuxna. Det kan handla om allt från att du skyddar ditt barn från att stoppa fingrarna i eluttagen till att barnet lär sig att inte slå småsyskon eller måla på väggarna. I längden leder de olika gränserna till att barnet förstår vad olika beteenden kan få för konsekvenser - och att barnet själv har makt över dessa beteenden och därmed konsekvenserna. Barn förstår vad vi vuxna lär dem. Om ditt barn exempelvis springer iväg med tv-dosan när du inte vill det, kan du behöva både visa och berätta, “Tv-dosan ska ligga här på bordet”. I början kommer barnet med största sannolikhet gå raka vägen till bordet och plocka upp dosan igen. Genom att upprepa både i ord och handling vad som gäller, kliver du in i rollen som förälder och lär ditt barn viktig kunskap och färdigheter som barnet kommer behöva i livet.  Genom samma metoder lär sig ditt barn också vad som är rimligt att förvänta sig från andras beteenden och vad som inte är okej för andra att göra mot barnet. Med hjälp av denna kunskap växer ditt barn upp till att bli mer kompetent, tryggare i sig själv och få en förmåga att fatta beslut med goda resultat. 

Gränser sitter i vårt sociala samspel Att sätta gränser för ditt barn är dock inte det samma som att vara hård, rigid och mästrande. Svensk kultur idag genomsyras av tanken att barn har rätt till medbestämmande och att deras röster ska höras. Detta synsätt återfinns inom barnsjukvård, är lagstadgat för skolor och förskolor i skollagen och märks på hur vi pratar allmänt om barnuppfostran. Du kan tänka på gränser mer som vägledning in i livet i stället för bestraffning - och därmed faktiskt något omtänksamt du kan ge ditt barn.  Barn sätter också gränser för varandra, vilka är otroligt viktiga tillfällen för inlärning. Ett exempel är barngrupper i förskolan som lär sig förhandla, vara snälla mot varandra och dela med sig av leksaker, allt utifrån sociala gränser de sätter för varandra. Att ha en vuxen i närheten som kan förklara och vägleda till bättre interaktioner barnen emellan sätter ton för barnens framtida umgänge. 

Varför testar barn gränser? Ett nyfött barn testar inte några gränser. Bebisar skriker, gråter, eller beter sig som de gör enbart utifrån ett överlevnadsperspektiv. Det är livsviktigt för bebisen att en vuxen tar sig an barnet, knyter an, och ser till att barnet får mat och skydd. Men allt eftersom barnet utvecklas och lär sig mer om omvärlden blir det viktigare med nyanser, inte bara för att överleva utan för att leva så bra som möjligt.  Det är då barnet börjar testa alla möjliga regler och gränser - och det kan bli utmanande för dig som förälder.  Du som har barn i 2/3-årsåldern kanske står handfallen: var tog din hjälpsamma, följsamma ettåring vägen, en ettåring som glatt hämtade skorna när du bad om det, var glad för att gå ut, glad för att gå hem och nästan alltid gjorde som du sa? Över en natt blev det en tvååring som inte vill gå till lekparken fast det egentligen är det roligaste som finns, inte vill äta fast magen kurrar och absolut inte lyssnar när du säger “Akta!” utan tittar dig rakt i ögonen och kastar sig ner för branten. Du har säkert hört om det som brukar kallas trotsåldern, men egentligen är trotsåldern just detta utvecklingssteg: barnet testar för att förstå var gränserna går, vad som händer om man går över dem och vad barnet själv har för makt i relation till omvärlden. Ibland måste man göra fel några gånger för att lära sig vad som är rätt.  Du kan lära dig mer om det som kallas trotsåldern i detta avsnitt av Knodden.

Men hur gör jag? Att sätta gränser för barn handlar om att vara tydlig och konsekvent. Visa med hela kroppsspråket, ansiktsmimik och ord vad du vill att barnet ska göra - vare sig det handlar om uppmuntran eller att stoppa barnets beteende. Människor är socialt betingade varelser och barnet plockar upp alla ledtrådar för att förstå vad du kommunicerar. Allra bäst är att visa i handling vad du vill att barnet ska göra. Uttrycket “Gör som jag säger, inte som jag gör” är vanligt förekommande, men faktum är det tankesättet går barnet helt förbi. Om ditt barn är för hårdhänt mot hunden, visa i handling hur man klappar snällt och är fin mot djur och uppmuntra barnet att testa det i stället.  Ett tankesättet som ofta går barnet helt förbi är:

Självklart måste all gränssättning anpassas till ditt barns ålder. Ju äldre barnet blir, desto mer kan du nyansera och resonera om vad som gäller, vilket också är jätteviktigt för barnets egen förmåga att komma fram till vad som funkar. Det är svårt att säga till en ettåring att det inte blir glass nu men om en vecka. Med en sexåring kan du förhandla mer och resonera er fram till lösningar som låter barnet ha lite kontroll medan dina ramar fortfarande gäller.  Barn gillar ofta att få alternativ, så att de känner en viss makt över vad som ska hända, men även detta behöver anpassas efter barnets ålder så det inte blir för överväldigande. Begränsa det till två olika alternativ som båda funkar lika bra för dig. Eller så kan du låta slutmålet bli det samma men vägen dit barnets beslut: nu ska vi gå hem från förskolan, vill du sätta på jackan först eller flytta din prick från listan?

När tjatet inte funkar Du har säkert hört dig själv säga “Nej!” hur många gånger som helst och till slut känt att ordet inte längre funkar. Kanske har både du och barnet tröttnat på det. Barn svarar ofta bättre på positiv uppmuntran än att bara bli tillsagda att de inte får göra något alls, så testa istället att leda barnet mot ett mer positivt beteende eller alternativ.  Om barnet envisas med att försöka måla på väggarna kan det hjälpa mer om du plockar fram stora härliga färgade papper att måla på och säga “Vi målar här istället!” än om du bara säger nej och ta bort målarfärgen helt. Då lär sig barnet att det inte är målandet det är fel på, och att man fortfarande kan ha kul och måla bara man undviker väggar och möbler. Då kan du också spara dina tydliga, icke-förhandlingsbara “Nej!” till när det verkligen är allvar och kanske farligt för barnet eller någon annan att fortsätta.  Att sätta gränser kan kännas klurigt och är en uppgift som i det närmaste aldrig tar slut för dig som förälder. Men genom att tänka igenom vilka gränser och beteenden som verkligen är viktiga för tid, vilka tillfällen som kan vara förhandlingsbara, och hur du som vuxen kan visa ditt barn ett bättre alternativ, kan ni begränsa frustrationerna och låta gränssättningen vara det den är till för: en viktig träning inför resten av livet.