Anknytning till adoptivbarn - så går det till

Anknytning sker för alla barn på något vis Anknytning handlar om vuxna och barns tidiga band till varandra, och på det viset låter det ofta som något fint och kärleksfullt. Samtidigt är anknytning som mekanism en överlevnadsfunktion, då det är ett sätt för det sårbara spädbarnet att försäkra sig om att någon vuxen kommer ta hand om barnet. Därför knyter alla barn an till sina första vårdnadshavare, oavsett hur de vårdnadshavarna är. 

Adopterade barn har också knutit an Barn som adopteras har därför redan knutit an till någon eller några vuxna innan adoptionen. Det kan exempelvis handla om fosterföräldrar eller personalen på ett barnhem. Det är vanligt att barn som adopteras har en otrygg anknytning på grund av sina tidigare erfarenheter och av att ha varit med om flera separationer i tidig ålder. 

Ju äldre barnet är vid adoptionen, desto fler erfarenheter finns med i bagaget. Äldre barn kan ha en tydligare uppfattning av att separera från sitt första hem. De kan också bära med sig minnen från en längre tid på barnhem, där många vuxna kan ha haft ansvar för barnet eller där det inte fanns tillräckligt med omsorg. Hur de här erfarenheterna har varit påverkar barnets förmåga att knyta an till sina adoptivföräldrar mer än just hur gammal barnet är vid adoptionen. Dessa erfarenheter bär barnet sedan med sig till sin adoptivfamilj.

Barns olika reaktioner vid hemkomst Barns tidigaste anknytningsmönster påverkar alltså hur barnet kommer att relatera till sin nya förälder. Barnets beteende har utvecklats efter det sätt som tidigare gav barnet bäst chans till omsorg, även om det inte längre är det som gäller. Det kan exempelvis se ut som:  Barnet kan klara sig själv och upplevas som ”duktig”, utan att kräva mycket av omgivningen  Barnet kan vara mycket klängigt, vägra släppa adoptivföräldrarna ur sikte och ha stort närhetsbehov Barnet kan verka extremt utåtriktat och bete sig mycket kärleksfullt även mot okända människor som ger dem uppmärksamhet

Motsägelsefulla reaktioner Det är inte alltid helt lätt för en förälder att förstå att en del beteenden kan vara uttryck för en otrygg anknytning. Barnet kanske inte gråter eller ber om tröst efter att ha ramlat eftersom det tidigare var den bästa strategin. Då kan du som förälder behöva plocka upp barnet i ditt knä och trösta ändå och sätta ord på saker. ”Oj, nu ramlade du och fick ett skrapsår på knät, det gjorde nog lite ont ändå, men om du sitter här hos mig en stund så kommer det snart att kännas lite bättre, så kan vi snart leka igen.” Samtidigt är det viktigt att inte tvinga på barnet närhet, utan ta det steg för steg i den takt som barnet går med på.

Att bygga ett nytt anknytningsmönster efter adoptionen För ett otryggt barn som bär med sig starka upplevelser från livet innan adoptionen tar det tid att vänja sig vid nya anknytningspersoner och vad man kan vänta sig av dem, och samtidigt våga tro på att de ska stanna kvar. Detta kan också bli mycket påfrestande för föräldrarna att parera. Även den emotionella aspekten av att ha fått ett barn men samtidigt känna att barnet inte knyter an till en som föräldern kan vara mycket att bearbeta.

Det kan vara klokt för dig eller er som föräldrar att maximera föräldrapenningen enligt reglerna för adoptivföräldrar för att ge barnet en lång startsträcka innan det blir dags för förskola.  💙 Dina egna förhoppningar, förväntningar och erfarenheter påverkar också hur du bemöter ditt barn. Det kan vara ett stort stöd att få professionell hjälp så att du kan tillgodose dina egna inre behov och samtidigt förbehållslöst kunna möta barnet där barnet är.  Precis som med biologiska barn mår adoptivbarn bra av tydliga gränser, förutsägbart beteende och lyhörda föräldrar. Det kan dock krävas lite mer av detta från adoptivföräldrar. Om du har adopterat ditt barn och känner att ni kämpar med anknytningen, tala med din BVC. Då kan ni få professionellt stöd och goda möjligheter till en fin anknytning på det sätt som fungerar just för er familj.